Ett år senare
Spoiler
Ett sista skrik, ett panikartat försök till fortsättning, viljan att göra det omöjliga och så kanske någonstans ett litet hopp om att lyckas
°No story lives, unless someone wants to listen.
°Avslut
Kapitel Åttio!
Previouuuuus: Jag skrattade och gick in på mitt rum och tog upp Stina, som låg och sov på min kudde. Som väntat så svimmade nästan Sanne av den helt otroligt söta lilla hunden.
- Herregud! Varför sa du inte att den var så jävla söt?
Jag skrattade och borrade ner näsan i Stinas mjuka päls.
Fyra timmar senare, när jag och Sanne satt på vårt favoritfik och babblade om allt och ingenting (precis som vi brukade, med andra ord) ringde min mobil. Det började kännas som att mitt liv kretsade kring telefonsamtal, det ringde hela tiden och varje samtal skickade ut mig i en ny riktning. Eller om det var mitt liv som styrdes åt ett nytt håll, jag visste inte riktigt. I alla fall så var det den här gången Justin som ringde, och såklart så studsade mitt hjärta några extra gånger.
- Jag ska bara ta det här. Sa jag till Sanne och log, lite beklagande. Hon ryckte på axlarna och såg likgiltig ut.
- Hej snygging! Sa jag till justin och möttes av ett skratt.
- Cha baby, vad har du för dig?
- Jag sitter och fikar med en kompis, du själv?
Jag tittade upp på Sanne som gapade. ‘Justin!?’ mimade honom samtidigt som hennes ögon blev större och större. Jag skrattade och nickade.
- Jadu, har jobbat hela dagen.. Massa möten och jox. Har varit på något slags event hela kvällen också, Muntherkiller hälsar.
- Ulrik? Åh, vad gulligt! Sa jag och log lite för mig själv.
- Hälsa tillbaka om du träffar honom!
- Nej men, hallå, nu blir jag lite avundsjuk, sådär låter du aldrig när du pratar med mig!
- Hur låter jag, menar du? Retades jag och ritade hjärtan på bordet med pekfingret.
- ....förälskad? Nejmen jag vet inte, mjuk liksom.
Jag skrattade. Någonstans i hans röst hördes ett litet uns av äkta avundsjuka.
- Skärp dig, du vet ju inte hur jag låter när jag pratar om dig med andra? Det är ju dig jag älskar, det vet du.
Vi babblade vidare en stund, fortsatte med vårt fåniga ”älskar-dig-mest-i-hela-världen-snack” en stund innan Sanne gjorde spytecknet med fingret i halsen. Jag och Justin pratade lite mer normalt en stund innan vi lade på.
- Okej, är det såhär det ska vara nu? Frågade hon surt och lade armarna i kors.
- Hurdå? Sa jag förvirrat.
- Att du, mitt i ett samtal, börjar babbla med honom? Utan att bry dig ett skit om att jag sitter här?
Jag suckade tungt.
- Alltså, vad ska jag göra? Han jobbar verkligen hur mycket som helst..
- Med att gå på galor och lalla runt, ja.
- ...och bor på andra sidan jorden vilket gör att vi väldigt sällan kan prata. Skärp dig, Sanne! Tio minuter av din tid, stackare.
Hon himlade med ögonen men verkade bestämma sig för att inte fortsätta tjafsa. Istället lutade hon sig framåt och började fråga ut mig och varenda detalj, precis allt som hänt i USA. Och Kanada.
Vi hade väldigt mycket att prata om. Dessutom hade jag det väldigt jobbiga, mystiska telefonsamtalet från Hannes att tänka på också. Han hade inte svarat på mitt sms jag skickat för snart ett dygn sen och inte hört av sig någon annanstans heller. Sanne var helt övertygad om att han hade en crush på mig, vilket jag (tyvärr) blev mer och mer övertygad om. Det var alldeles för krångligt. Jag var ju knappt psykiskt stark nog för att ha ett förhållande (hallå, sista veckan hade jag brutit ihop fler gånger än jag gjort på ett helt år), och allra minst att fastna i ett triangeldrama. Dock var jag rätt säker på att det inte skulle gå så långt, Det var ju trots allt jag som bestämde vad jag skulle göra. Så länge jag inte.. uppmuntrade Hannes, skulle allting nog gå rätt bra. Hoppades jag. Och efter två timmars intensivt diskuterande med min bästa vän kändes allting väldigt mycket lättare. Klarare, på något vis. Sanne hade också en hel del att prata om. Det hade tydligen varit dramatik i skolan när jag varit borta. Jag hängde inte riktigt med, men det verkade handla om att några killar börjat slåss. Allt hade blivit värre och värre tills två av niorna i princip förde krig mot varandra. Från början hade det varit värsta gleegrejen, en kille hade kommit ut som homosexuell och reaktionerna hade varit brutala. Jag blev bara lite deprimerad, men fascinerad av vändningarna mitt liv tog. Ena dagen på ett lyxhotell med en journalist som intervjuade mig för en av USA’s största tidningar, och nästa dag vandrade jag runt i en liten håla med en tjej i trasiga converse och lyssnade på skvaller om vår skolas böghat. Förvirrande, charmigt, roligt? Jag visste inte riktigt ännu, även om det som sagt var väldigt fascinerande.
Allt var luddigt. Fasligt luddigt. Vitt och grått i olika nyanser, blandade något otroligt. Jag hade först ingen aning om vart jag var, men efter en liten stund var det som att allt klarnade. jag låg på golvet i en så välkänd, men samtidigt så okänd, lägenhet med näsan tryckt ner i en tjock matta. Hela kroppen gjorde ont. Jag ville sluta ögonen, och försvinna in i drömmarnas dimma igen, men klarade det inte. Vågade inte. Man stängde inte igen ögonen, mitt enda vapen, i såna här situationer. Det var inte ens ett vapen, bara mitt enda försvar. Enda sättet att veta vad som skulle hända härnäst, enda sättet att kanske hinna ta skydd. Öronen fungerade också, ibland till och med bättre än ögonen. Ofta kunde jag höra på ljuden vad som var påväg och ta skydd innan det började. Oftast, förresten, inte bara ofta. Det var rätt så sällan jag behövde använda ögonen. Om jag räknade noga skulle jag inse att detta var tredje gången, men nu räknade jag inte efter alls och de här gångerna var de som fastnade som bäst i minnet. Det var så sällan jag behövde använda ögonen, men så läskigt ofta jag behövde använda öronen. Så många gånger om dagen som jag kände att jag skulle behöva ett par öron till bara för att klara mig lite bättre. Och vare gång bannade jag mig själv och försökte övertala mig själv om att det var bättre att inte höra alls. allt var en enda ond cirkel och det enda jag ville var att hitta någonting att gömma mig bakom, något som skulle lugna ner alla utanför den numera så hotfulla lägenheten på femte våningen.
Klockan halv fyra på natten till söndagen skickade jag ett sms till Justin.
Jag 3.30: Behöver dig. Drömde om mitt förflutna inatt, tror att jag är redo att berätta nu. Lite i alla fall. Jag skiter i skolan och kommer imorgon, har du tid? Jag behöver ett par timmar bara. Älskar dig. <3
Svetten rann om mi och jag kände mig plötsligt så väldigt desperat. Han behövde veta, behövde veta varför jag ryckte till när någon rörde vid mig och varför jag så ofta bröt ihop. Det var dags. Om jag så skulle få ta alla mammas pengar för att flyga tillbaka till New York så skulle det ske: jag behövde träffa honom, och det nu.
Försenat, jag vet! Förlåt... Har hittat värsta skrivlusten dock, detta skrevs på en kvart liksom :S hannes grejen är bara en kul sidogrej för att jag behövde fylla ett par kapitel lite, så oroa er inte ;) Är ungefär fyra-fem kapitel kvar nu - där jag ska försöka bind ihop alltsammans... Haha! Vår älskade, stackrs Ruth är den mest förvirrade person jag någonsin träffat och nu ska vi alltså få veta varför..! Några gissningar? Åsikter? Överös mig med kritik!
Kapitel Sjuttionio!!
Förra kapitlet: Jag drog upp mobilen ur fickan, men eftersom jag inte fått några sms så tittade jag demonstrativt ut genom fönsret istället.
- Jag vet att hon betyder någonting alldeles extra, Justin, men du får inte låta henne påverka ditt jobb. Inte negativt i alla fall.
Jag ignorerade henne.
//Ruth’s Perspektiv//
Jag kände mig lite vilsen. Alla på flygplatsen pratade med mig på svenska, och förväntade att jag skulle svara på samma språk. Jag nickade och log mest, hummade litegrann. Det var som att, även om jag bara varit borta en vecka och faktiskt pratat svenska där, så hade min hjärna helt kopplat bort språket. Mamma trodde såklart att någonting var jättefel.
- Ruth? Hur är det gumman? Du är så tyst?
Jag log svagt mot henne.
- Det är bara ovant med svenska.
Mamma log, jättestort, och verkade besluta sig för att inte fråga ut mig mer. Jag tog upp mobilen och fick miljarder fjärilar i magen när jag såg vem jag fått sms av.
Justin: Saknar dig massor finaste! Hälsa Sanne från mig ;) <3
Jag log för mig själv men struntade i att svara.
Halvvägs hem mindes jag mitt mystiska telefonsamtal på morgonen. Imorse? Hade det inte gått längre tid sen dess? Förvirrat kollade jag mina samtal och jo, tidigt på morgonen nu idag hade Hannes Lind <3 ringt mig. Hannes? Jag stirrade på namnet i några sekunder innan jag började fundera på vad det kunde betyda. Vad hade han pratat om? Jag hade varit så trött, inte riktigt lagt orden på minnet. Han hade.. Undrat när jag skulle komma hem. Jag hade inte riktigt svarat. Snabbt tog jag upp mobilen och skickade iväg ett sms till honom.
Jag: Hej! Visst vare du som ringde imorse?! x) Jag är hemma i Sverige nu i alla fall, var fasligt trött imorse så orkade inte riktigt prata ^^ Har jag missat något spännande?
Tre sekunder senare sov jag djupt.
Jag vaknade av att någonting fuktigt snuddade vid min näsa. Utan att öppna ögonen så log jag och kände pulsen öka litegrann. Som varje gång han tittade på mig eller rörde vid mig. Jag tänkte en liten stund på hur lycklig jag var, som hade världens finaste kille.
- Mhm, Justin? Frågade jag när han blev lite väl intensiv med min näsa. När han inte slutade så öppnade jag ögonen och höll på att flyga upp i taket av förvåning. Alla minne sköljde över mig när jag såg att det inte alls var Justin jag låg bredvid utan en liten, svartvit hund. När hade jag skaffat hund? Min puls gick genst ner igen när jag kom ihåg att jag var hemma i Sverige. Från de ettriga dunkandet gick det över till att bli extremt tungt och vilja falla ner till mian fötter. Eller nåt. Jag satte mig upp i sängen och klappade trevande den lilla hunden. Den såg inte ut att vara äldre än att den precis flyttat ifrån sin mamma. Vilket säkert var fallet, insåg jag. Hur hade jag inte kunnat märka den igår? Jag fick leta en stund i minnet innan jag kom fram till att jag tvärsomnat i bilen, stapplat upp i lägenheten och in på mitt rum. Jag hade fortfarande samma kläder på mig som dagen innan och ville inte veta hur jag såg ut i ansiktet. Mer än ett dygn gammalt smink, fräscht. med ett stön kravlade jag mig ur sängen, tog med mig den lilla hunden som upphetsat viftade på svansen och gick till mammas rum. Hon var inte där. Jag gick ett varv i lägenheten och insåg att det bara var jag, den mystiska hunden och våra två katter hemma. Det tog en stund innan jag vaknat till såpass att jag kunde förstå vad klockan var. halv tolv. Min fina mamma hade lämnat en lapp på köksbordet:
”Hej gumman! Ät en ordentlig frukost och pussa ordentligt på Stina, vår lilla hundvalp! Eller egentligen din ‘välkommen hem’ present. Vi är med Lilly på loppisar, hon letar nytt köksbord, IGEN! Sanne har ringt mig tre gånger. Din mobil är tydligen död? kommer hem vid tre. Försvinn ingenstans, du ska vara HEMMA ikväll! Puss, mamma”
Jag kunde inte låta bli att le lite åt hennes lapp. Jag hade verkligen saknat henne, och resten av familjen. Tveksamt tittade jag på hunden, som faktiskt var väldigt söt.
- jaha, så det är du som är Stina? trevligt att träffas! Sa jag och pussade henne på nosen.
Någon minut senare insåg jag att jag pratat med henne på engelska. Det gjorde mig lite irriterad, jag var hemma i Sverige nu och borde ju i alla fall försöka hålla mig till rätt språk. Jag gjorde iordning mackor med marmelad och ett glas oboy, och satte mig framför TV:n. Stina busade runt med Tuti (en av katterna). Just som jag svalt sista tuggan började min mobil, som låg på soffbordet (inte alls död?) , vibrera. Jag hade lärt mig av mitt senaste telefonsamtal och kollade noga vem det var innan jag svarade. Sanne, såklart.
- Hej! Sa jag. Kanske lite överentusiastiskt, men jag hade saknat henne.
- Hej du! Varför har du inte svarat?
- Jag har sovit som en stock, Stina väckte mig.
- Stina?
- ag fnissade åt Sannes förvirrade tonfall.
- Ja, vår nya familjemedlem. Om du kommer hit kan du få träffa henne.
Sanne skrattade.
- Har du hunnit bli gravid och föda barnet på bara ett par dagar? Eller har ni adopterat?
Jag höll tillbaka ett fniss.
- ja, har du ingen koll eller? Hon är fyra år och från sydafrika!
- ..va?
En halvtimme senare stormade en mycket sur (hon hade såklart fattat att jag skojade) Sanne in genom min ytterdörr.
- RUTH DIN JÄVEL!
Skrek hon och kastade sig om halsen på mig.
- SANNE DIN POTATIS! Skrek jag till svar och kramade om henne, hårt.
- Fatta hur mycket jag saknat dig! Sa hon och skuttade lite på stället. jag skrattade.
- Skoja inte! Nästa gång får du följa med.
Hon log stort och studsade vidare in i lägenheten.
- Jaha? Vart är hon då?
- Vem då? Sa jag dumt och fattade ingenting för ett par sekunder.
- Stina? Är du blåst eller?
Jag skrattade och gick in på mitt rum och tog upp Stina, som låg och sov på min kudde. Som väntat så svimmade nästan Sanne av den helt otroligt söta lilla hunden.
- Herregud! Varför sa du inte att den var så jävla söt?
Jag skrattade och borrade ner näsan i Stinas mjuka päls.
Hörrni, det är inte farligt att kommentera. EN kommentar på förra kapitlet? Lite snålt. Inte långt kvar till upplösningen nu!
Kapitel Sjuttioåtta!!
Förra Kapitlet: - Vänta. Jag förstår. Du behöver inte säga mer, jag behöver inte veta allt. Inte just nu. Du har varit med om saker som fått dig att må dåligt, inte bara vanlig tonårsdeppression utan på riktigt. Nu är det bättre men inte helt bra. Har jag rätt?
Jag nickade. När han räknade upp det sådär så lät det så hemskt - även om det var helt sant.
- Det är.. lättare. lättare med dig. Sen jag träffade dig är det bättre. Du.. Du får mig att må bra.
Några timmar senare klev jag med en stor klump i hjärtat ur bilen på flygplatsen. Justin var nära mig, med armen runt min midja och verkade inte hlet villig att släppa mig ens tre millimeter längre bort. Jag hade svårt att prata. Allt hade gått så fort. För bara en vecka sen hade jag kommit till New York ensam och förvirrad. Justin hade träffat Sofia, allt hade varit kaos och jag hade inte ens sett honom som mer än en vän. Nu var han plötsligt min så kallade pojkvän (vilket han nog egentligen varit ändå från början, bara det att det tagit en månad för oss att förstå det). Just därför gjorde det så ont att skiljas ifrån honom igen. Jag hade bara fått några dagar med honom egentligen, och det var så otroligt smärtsamt att slitas bort från honom.
- Justin? Frågade jag försiktigt när vi lugtn gick förbi paparazzifotograferna som såklart fanns på flygplatsen.
- Mhm?
- När.. När ses vi igen? Hur mycket ska du jobba?
Han log mot mig, och även om leendet inte nådde hans ögon så gjorde det mig ett litet gram bättre till mods.
- Alltså, jag har en hel del nästa vecka. Sen.. Alltså, sen är det en hel del förberedelser inför turnén i sommar.
- Ja, juste.
Såklart visste jag om den - Halva var gjord under våren, och resten skulle köras nu i sommar. Sydeuropa, sydamerika och en hel del i Asien var tydligen planen.
- Så.. jag har en plan.
Jag höjde förvånat på ögonbrynen, hans lät plötsligt så förväntansfull på rösten och något litet ljus tändes i hans ögon.
- Jag tänkte att, om du vill, så får du hänga på. Turnén.
Jag stirrade på honom. Kanske att jag gapade också, det minns jag inte.
- Skojar du? Klart jag vill!
Han skrattade, och för första gången på flera timmar nådde det ögonen.
- Men du vad bra! Då tänkte jag, att du kan flyga till Italien i mitten på Juni och möta oss där?
Jag nickade.
- Låter rätt bra. Även om det är väldigt långt till Juni?
Han log, lite sorgset, och nickade.
- Jag vet, Ruth, jag vet.
Jag lutade mig mot honom och kände plötsligt klumpen i hjärtat växa ännu mer. Bara minuter senare var det plötsligt dags. Dags för mig att ge mig av.
Det gick så fort allting. Jag gick som i dvala, såg inte vad som hände och hörde inte vad folk sa. Kände inte hur han rörde vid mig, kände inte hur hans läppar försiktigt snuddade vid mina i ett mjukt avsked. Såg inte hans ögon när vi släppte varandra och hörde inte hans sista ord.
Plötsligt satt jag bara på planet.
Ensam.
Plötsligt, så väldigt, väldigt ensam.
//Justins Perspektiv//
Det var så dumt allting. Jag tvekade enormt inför det här, att släppa iväg henne, men var tvungen. Hon var verkligen ledsen på riktigt, och det kändes värre än elakt att ljuga henne rätt upp i ansiktet. Trots min egen ovilja var jag dock så illa tvungen - jag hade faktiskt massor att göra den kommande helgen. sju viktiga möten och många timmar tillsammans med Mama Jan var inplanerade, plus lite tid med min stackars mamma som knappt sett mig på min lediga vecka. Dock visste inte hur jag skulle överleva helgen utan att ha Ruth bredvid mig, utan att ständigt ha henne nära. Hennes röst, hennes doft och framför allt hennes utstrålning skulle jag sakna så enormt mycket. Som tur var så skulle jag flyga efter henne tidigt på måndagsmorgonen, och våldgästa henne i skolan. Bara tanken fick mig att le. Förhoppningsvis var inte de i hennes, ganska lilla, skola alldeles för medvetna om vem jag var så jag skulle slippa den värsta attacken. Jag funderade på att köra tele-tubbie outfiten, den jag sprungit runt med i Stockholm, för då skulle ju bara Ruth känna igen mig. I och för sig hade jag tre ensamma nätter på mig att fundera ut det, så egentligen behövde jag ju inte oroa mig. Även om det då bara skulle bli för en natt, innan jag skulle vidare till England (och plocka upp lite dansare, flera hade hoppat av. Dock inte Sofia.) så kändes det otroligt bra, vi hade fått så lite tid ihop.
Jag hade alltid känt att vi borde vara mer än vänner. När jag träffade henne första gången var det jag som blev starstrucked istället för hon, som det borde ha varit (jag är Justin Bieber, hallå). Det var så häftigt, att träffa en människa man bara för ihop med från första sekund. Jag hade ett henne som min flickvän sen den där första helgen, och när folk frågade vem jag chattade med så hade jag villigt erkänt att det var min tjej. Jag hade bara glömt att berätta för henne att jag kände så, och mitt i allt kaos (som egentligen bara jag upplevde) hade Sofia dykt upp och börjat förstöra allting. Även om hon var en riktigt härligt tjej som jag egentligen inte hade någonting alls emot så var det svårt att känna några som helst snälla känslor mot henne just nu.
Med en klump i hjärtat insåg jag att jag avr tvungen att prata med henne också. Snart. Väldigt snart. Helst under den här helgen - saker behövde redas ut. Om vi skulle kunna samarbeta såpass bra som det krävdes för att kunna turnera ihop så kunde jag inte känna som jag gjorde just nu. Hade hon inte varit en sån otroligt duktig dansare, och funkat så extremt bra ihop med de andra, hade jag övervägt att kicka henne från teamet. Nu kunde jag inte göra det.
Mamma såg på mig att något var fel, mina djupa tankar gav mig ett väldigt disträ ansiktsuttyck och jag svarade inte på tilltal.
- Justin? Du kan inte klappa ihop nu. Du och Scooter ska prata igenom turnélistan med de där människorna som jag aldrig minns vad de heter och sen ska du träffa Jan om två timmar. Hur känns rösten?
- Stel. Svarade jag kort.
- Hur då? Mammas röst var mjuk.
- Jag har väl inte.. Hållit igång den. Så värst mycket. Mama Jan kommer bli sur.
- Justin, du vet vad doktorn ha sagt...
- ..inte skrika och absolut inte göra någonting som får rösten att kännas stel, jag vet.
Jag drog upp mobilen ur fickan, men efterosm jag inte fått några sms så tittade jag demonstrativt ut genom fönsret istället.
- Jag vet att hon betyder någonring alldeles extra, Justin, men du får inte låta henne påverka ditt jobb. Inte negativt i alla fall.
Jag ignorerade henne.
Kände att vi fått så väldigt mycket djupa tankar från Ruth, men nästan inga alls från Justin. Jag har tvekat för att skriva ur hans synpunkt, känns så hemskt att göra så med en verklig person, men det blev väl rätt bra? Lite orealistiskt? Vad tycker ni?
Kapitel Sjuttiosju!!
Förra Kapitlet: Snabbt drog jag mig henne intill mig igen, nära. Och äntligen, till sist, fick jag respons. Hon lyfte sina armar, lade dem runt mig. Vände upp sitt ansikte mot mitt och kysste mig mjukt. Jag kunde ha ljublat av lycka. Samtidigt malde någonting inuti mig, en klump av oro.
//Ruth’s Perspektiv//
Någonstans långt bort ringde en telefon. Jag försökte lägga mig på andra sidan och somna ifrån ljudet, men det kom närmare och närmare. Jag stönade utdraget och satte mig upp, lindade täcket runt mig och lämnade Justin utan där han legat tätt intill. Det var min mobil som ringde, hörde jag tydligt på signalen, men hade ingen aning om vart den kunde vara. Dessutom var jag lite virrig och nyvaken så det tog extra lång tid. Jag tänkte just att det var någon väldigt ivrig människa som ville ha tag på mig, när jag hittade den utanför badrummet. Som vanligt så kollade jag inte vem det var, utan svarade bara.
- Mhm? Mumlade jag in i luren och hoppades att den jag skulle prata med var svensk.
- Ruth? Rösten var en killes.
- Hej. Sa jag och försökte leta i minnet vem det kunde vara.
- Hej, väckte jag dig?
Fortfarande ingen aning om vem det var.
- Ehm.. Ja.
- Förlåt. Vad är klockan där borta?
- Jag vet inte riktigt...
Jag gick in i köket och kollade på micron.
- Fem över sex.
- Oj, herregud, förlåt!
Obehaget började växa inom mig. Vem var han?
- Jo, alltså, jag undrar bara när du kommer hem. Klassen är jättekonstig utan dig.
- Va? Mumlade jag och kände hur mina ögonlock började falla ihop.
- Ja, alltså, det är så tomt utan dig.
- Okej. Vet du, jag håller på att somna. Vi hörs senare? Hejdå.
- Jaha. Okej, förlåt. Hejdå!
Fortfarande utan en aning om vem jag pratat med gick jag tillbaka till sovrummet och hittade Justin ihopkrupen i fosterställning för att värma sig. Jag drog lite på mungiporna, hade jag varit piggare hade jag skrattat. Jag lade mig bredvid honom och kastade ut täcket över oss båda. Tre sekunder senare sov jag djupt. Precis bredvid den enda jag egentligen älskade på riktigt.
- Shoup Shoup! Kom igen nu, vakna!
Den energiska rösten kom från ingen mindre än Pattie. Jag kikade upp, mitt synfält var väldigt suddigt, och såg henne stå i dörröppningen. Justin grymtade.
- Mamma, gå. Vi sover.
- Jag ser det. Tyvärr så har ni fortfarande den där intervjun med People att gå på.
Jag suckade tungt. Den hade jag helt glömt.
- Fan. Mumlade Justin ner i kudden.
- Hallå, kom igen nu! Ropade Pattie och gjorde en ansats till att komma fram och dra täcket av oss.
- Mamma! Jag är naken!
Jag gömde ansiktet i kudden av förlägenhet, var han det så fick man (Pattie) ju anta att jag också var det. Pattie himlade med ögonen men lämnade oss ifred. Jag var helt vaken och började känns mig stressad igen. Justin satte sig upp. Jag försökte andas lugnt.
- Ruth? Det blir bra. Kom igen nu. Ta jeansen du köpte förut och den vita skjortan. Eller behöver du duscha?
Jag blev konstigt nog irriterad på hans omsorg, att han trodde att jag var så överkänslig. Lite stress fixade jag. Därför reste jag mig utan ett ord, och tog de sju stegen ut ur rummet och in i badrummet utan att ens vända mig om eller bry mig om att det kunde finnas andra människor ute i lägenheten.
- Så, Ruth, du är alltså femton år gammal. Du, Justin, är arton. Ser ni ålderskillnaden som ett problem?
Journalisten tittade nyfiket på oss. Jag försökte vara avslappnad, gillade att det inte fanns några filmkameror att tänka på utan bara hennes betraktande ögon.
- Jag gör inte det. Faktiskt så har jag nog inte tänkt på det förut, sa jag och log.
- Precis. Ruth är nog rätt mogen, jag har aldrig ens tänkt på hennes ålder.
Journalisten, vars namn jag förresten inte kunde minnas, nickade förstående.
- Du frågade ju inte ens hur gammal jag var när vi träffades. Retades jag och knuffade till honom lätt. Han skrattade.
- Nej, eftersom att du hade blod i precis hela pannan så fokuserade jag på det.
Plötsligt såg den redan så engagerade journalisten ännu mer engagerad ut och hennes hjärna verkade jobba på högvarv.
- Nämen, detta måste vi ju få veta mer om! Blod? Hur träffades ni egentligen?
Vi båda skrattade.
- Ska du förklara Ruth? Sa Justin och höjde frågande på ögonbrynen.
- Det kan jag göra. Sa jag och nickade.
Ungefär så fortsatte hela intervjun. Halvvägs in kom jag på att hon hette Mary och efter det blev jag om möjligt ännu mer avslappnad. Det kändes så tryggt allting, vi satt i vår egen soffa och för tillfället syntes inte en enda kamera. Vi svarade på frågar i mer än två timmar - säkert hundra stycken om hur vi träffades, sen femtio om vad mina kompisar hemma sagt. Jag kunde inte svara så mycket, eftersom de inte vetat något förrän för bara ett par dagar sedan. Det kom även miljarder frågor om ’Du-vet-vem-du-är’. Varför vi gjort det, hur det börjat, vems idé det varit och om någon faktiskt gissat rätt. Det värsta kom egentligen inte förrän sist - fotografering. Jag kände mig mycket obekväm framför kameran, men efter tjugo olika varianter tillsammans med Justin så vågade jag faktiskt ställa upp på några stycken där jag stod själv. Mary frågade även några frågor till mig personligen, som favoriträtt och älsklingsband. Allt för att ‘fansen skulle få lära känna mig’.
När de tillslut gick var jag extremt hungrig. Vi hade precis fått på oss kläderna när de klev in, så frukost hade bara varit att glömma. Justin skrattade åt mig när jag i nästan panik bredde ett par mackor. Vi satte oss i soffan, slog på TV:n och satt skavfötters och slöade lite. Efter en stund förändrades något med honom - tonfallet, blicken.
- Ruth? Vi måste prata. Om igårkväll. Om dig.
Jag tittade stint på TV:n.
- På riktigt. Du mår inte bra. Jag förstår inte, vet inte hur jag ska hjälpa dig. Brukar du få såna där anfall? Som i duschen?
Jag stirrade på TV:n utan att egentligen se vad som hände. Någon minut passerde, innan jag vred huvudet mot honom igen.
- Nej. Inte längre. Förut, när jag var yngre, kom de hela tiden. Nu var det ett par månader sen.
Han var tyst, betraktade mig bara stilla.
- Jag.. Jag vet egentligen inte själv varför. Det som hänt mig är egentligen ingen jättegrej. Jag har inte blivit våldtagen, inte sett någon dö. Inte blivit misshandlad, inte så mycket i alla fall, och aldrig mobbad på riktigt. Jag har..
Paus. Jag visste inte helt säkert hur mycket jag kunde, ville och orkade berätta.
- Vänta. Jag förstår. Du behöver inte säga mer, jag behöver inte veta allt. Inte just nu. Du har varit med om saker som fått dig att må dåligt, inte bara vanlig tonårsdeppression utan på riktigt. Nu är det bättre men inte helt bra. Har jag rätt?
Jag nickade. När han räknade upp det sådär så lät det så hemskt - även om det var helt sant.
- Det är.. lättare. lättare med dig. Sen jag träffade dig är det bättre. Du.. Du får mig att må bra.
Vad tycker ni?? :D Vill också påminna om att gillar ni det INTE - säg det! Jag tar hellre tio kommentarer med kritik än inga alls... ;)
Kapitel Sjuttiosex!
Reminder: Minns ni vart vi var? I bilen påväg hem efter en filmpremiär, där de planerat in en intervju morgonen efter, och Ruth pratade med Ulrik Munther (lovade ju att han skulle vara med lite mer!!) vilket gjorde Justin svartsjuk. Ruth fick massor av sms från Fanny och känner sig lite illamående efter 'skräckupplevelsen' med alla fotografer och människor.
Inför det här kapitlet vill jag också påminna er allihop om Ruths smärtsamma förlutna. Ännu vet vi inte exakt vad som hänt, bara att det satt djupa ärr i henne och gjort henne extremt svag (psykiskt).
Resten av smsen var från lite olika personer, folk från skolan som undrade hur i helvete jag lyckats bli tillsammans med Justin. Jag svarade inte på ett enda. Plötsligt dunkade Dan till mig i ryggen.
- Men dudududu, vad var det jag såg på twitter?
Alla andra i bilen garvade, jag bara rodnade.
- Det är lugnt Ruthie, vi har gått och väntat på att det ska bli officiellt sedan...
Scooter såg mycket fundersam ut. Dan hjälpte honom.
- Sedan första kvällen i Sverige, faktiskt. Vi spionerade nämligen litegrann mitt i natten, och såg exakt hur ni låg. Och kunde tänka oss massor av sätt för er att hamna så.
Jag försökte minnas den där första natten, alla minnen var så trassliga. Skrattade lite när det började klarna.
- Skärp er killar, vad töntiga ni är. Sa jag, men hade svårt att hålla tillbaka skrattet. Justin lade armen om mig. Jag blev varm i hela kroppen av hans beröring - precis som det varit ändå från början.
När vi äntligen kom hem klev jag rätt in i duschen. På vägen landade mina kläder som ett spår. Kvällen hade varit väldigt utmattande och jag var inte alls van vid att gå i klackar. Jag klev rätt in i duschen, satte på vattnet lite extra varmt och blundade. Det var väldigt skönt, och tusentals tankar snurrade i mitt huvud. Jag var plötsligt en... En människa som folk visste vem jag var. Alla Justins fans visste mitt namn, många skulle säkert känna igen mitt ansikte. Jag var inte längre undanskymda, privata Ruth som ingen riktigt kände, utan en publik person. Jag var Justin Biebers flickvän, en tjej som många skulle vara extremt avundsjuka på. Dessutom kändes det sådär att ha blivit en ”kändis” utan att ha gjort någonting för det förutom att lära känna en underbar kille. Justin hade ju i alla fall kämpat, visat världen vad han var bäst på. Jag hade.. twittrat? Blivit knuffad och tappat bort mina vänner? Tankarna snurrade tusentals varv runt i mitt huvud. Hade jag tänkt såhär i början? De första dagarna med honom? Oroade jag mig för de sakerna som jag oroar mig för nu?
//Justins Perspektiv//
När vi kom hem rusade Ruth mot badrummet. Kläderna flög av så jag antog att hon skulle duscha. Jag var väldigt, väldigt frestad att följa efter henne och duscha tillsammans med henne, hålla om henne och viska i hennes öra att hon var min. Fast det kunde jag lika bra göra när hon var klar, antog jag, så duscha fick hon göra ifred. Istället satte jag mig på sängen med datorn och loggade in på facebook, och sedan på twitter. Massor med folk skrev grattis till mig, och såklart hade även massor med folk skrivit grattis till Ruth. Inte bara grattis, dock. En del personer hade skrivit rätt hemska saker, om henne. Om att hon var en hora som flörtat sig in hos mig, en rövslickare som borde bli förvisad till vikingaland där hon kom ifrån. Vissa skrev till och med att hon ”inte ens ser bra ut - en liten flicka helt utan självförtroende?”. Det gjorde ont i mig. Jag älskade henne så mycket, så otroligt mycket. Om det var hennes energi och glädje som jag fäst mig vid, eller sårbarheten hon också kunde visa upp. Vissa stunder var hon så otroligt skör och liten. Jag undrade vad hon egentligen varit emd om i sitt liv. Eftersom hon inte alls velat prata om det så var jag såklart väldigt nyfiken. Och orolig.
Efter en stund så kunde jag inte låta bli, utan hackade hennes facebook. Det gick förvånansvärt lätt, på tredje försöket. Jag kollade hennes händelser - 300 vänförfrågningar som jag nekade allihop och 498 mejl som jag tänkte låta henne läsa själv. Istället skrev jag en statusuppdatering. Gissa vem som kan Ruth’s lösenord till facebook?? ;) Antagligen skulle de flesta fatta, det var ju på fel språk och allting. Och sant som det var sagt - det var en tjej som fattade direkt - och skrev till mig/Ruth på chatten.
Sanne Hammarlund: Heyy, är det Justin?? :D
Ruth Persson: haha, yep. Visst är det du som jag snckade med i telefon??
S: Haha ja... är lite starstrucked just nu, chattar med Justin Bieber och allt x)
R: Vad är klockan där borta i ingenmansland?
S: ...ingenmansland?? Du som hittat ditt livs kärlek här borde väl tycka att det är ett mycket fint ställe?
R: Nope, tycker att det är rätt trist. Förutom Ruth då, men hon är enda höjdpunkten med stället.
S: hahaha, hoppas att du driver. Ah, klockan är halv nio :)
R: omfg, vad är då klockan här? :S
S: Förvirrad du verkar vara. Vart är Ruth? Har du drogat henne medvetslös?
R: HAHA nej, hon duschar. Rätt jobbigt för en svenne att behöva gå på röda mattan vettu.
S: Tänker inte kommentera det där. Men DU, tänker du komma till sverige nåt??
R: Ja. Tänkte faktiskt följa med Ruth imorn, men det vet hon inte än C:
S: ...en typisk Justin plan...
R: Låter som att du är ett fan? :*
S: Okej, erkänner att jag svimmade lite där.
R: Men du, seriöst, du säger inget till Ruth va? Tänkte överraska henne.
S: Om du lovar mig två grejer??
R: Beror helt klart på vad.
S: En ordentlig kram när vi ses och att du skriver något om mig på twitter eller facebook??
R: HAHA, ingen autograf?? ;)
S: Det räknar jag kallt med att få ändå.
R: Hm. Ja, det kan jag lova. Sov nu, eller vad man nu gör där borta i ingenmansland. Hejdå, ses i helgen. Puss //Justin Bieber
S: Gilla att du skrev ditt namn, nu har jag bevis :’)
Jag kunde inte låta bli att le lite, den där Sanne verkade vara rätt blåst. Värsta sortens fangirl, som trodde att hon kände mig så väl. Det var rätt få personer som faktikst kände mig, om man jämförde med den enorma massa som trodde sig känna mig. Jag raderade chatthistoriken så att Ruth inte skulle läsa den och loggade ut henne. Istället packade jag bort datorn och gick och ställde mig utanför badrummet. Därinifrån hördes fortfarande duschens strilande. Försiktigt knackade jag på innan jag öppnade dörren - hon hade såklart glömt att låsa - och klev in. Jag stängde efter mig, och låste utifall mamma skulle dyka up. Hon duschade varmt, riktigt varmt. Rummet var fyllt av ånga, och det var varmt som i en bastu.
Jag klädde långsamt av mig allting utom kalsongerna och t-shirten, det kändes lite väl närgånget att smyga upp helt naken bakom henne. Istället klev jag in i duchkabinen med det på. Allting skedde långsamt, så långsamt. Mitt huvud var helt tomt. Jag såg bara Ruth. Hon blundade, och jag är nästan säker på att hon grät. Försiktigt, oändligt försiktigt för att inte skrämma henne, rörde jag vid hennes kind med baksidan av min hand. Hon drog efter andan, men reagerade annars inte alls. Jag tog det som ett tecken på att hon inte var rädd, och drog henne intill mig i en kram. Hennes armar hängde livlösa längs hennes sidor. Bakom ögonlocken så for ögonen fram och tillbaka. Jag backade av lite, försökte se hur illa det var, om det syntes på henne hur hon mådde. Det gjorde det, verkligen. Hennes hud var blek, nästan genomskinlig, trots det varma vattnet. Den tunna huden runt ögonen visade på otrolig trötthet. Hon stod halvt hukad, med lätt rynkad panna och ett hjärta som slog så hårt att det syntes utanpå bröstkorgen. Det gjorde det ont i mig att se henne såhär - ännu ömtåligare och trasigare än när hon dolde sig bakom kläder. Nu syntes hela hennes lidande. Jag mådde plötsligt illa, undrade hur och varför hon var så skadad. Varför hon var så svag.
- Ruth. Vi kan inte stå här för alltid, kom med ut. Klä på dig någonting? Vi kan dricka te. Eller sova.
Jag försökte ge henne olika förslag, försökte få någon slags reaktion. Det fick jag inte. Ingen respons över huvud taget. För några panikslagna sekunder så undrade jag vad som egentligen rörde sig i hennes huvud, men lät sedan tomheten ta över mitt eget huvud igen. Snabbt drog jag mig henne intill mig igen, nära. Och äntligen, till sist, fick jag respons. Hon lyfte sina armar, lade dem runt mig. Vände upp sitt ansikte mot mitt och kysste mig mjukt. Jag kunde ha ljublat av lycka. Samtidigt malde någonting inuti mig, en klump av oro.
Förlåt. För att jag bara skriver sånt här depp - men helt ärligt, så är det det som jag är bäst på. Kommer komma ungefär 2-3 kapitel i veckan, men kan inte lova något då jag bara får mer och mer att göra hela tiden.
Vad tycker ni om det här kapitel? <3
Till mina fina läsare
Hej på er, ni fina som fortfarande är kvar här!
Reservplanen sprack (hade några extra kapitel som dock försvann på något mystiskt vis :C) och dessutom har jag inte alls haft någon ork till att skriva. Men, efter lite mejlande fram coh tillbaka emd en fin vän så har jag kommit igång igen! Dock måste jag varna er, och säga att det kommer bara cirka tio kapitel till på den här berättelsen.
varför har det blviit så, då? Jag som hade så mycket inspiration, så många planer för Ruth? Jo, Ruth är nämligen en slags avbild av mig själv. Hennes personlighet är väldigt lik min egen. Det är här kruxet kommer - jag har förändrats. Jag är inte alls samma person som för ett halvår sedan, men Ruth är det. MÅSTE vara det, för att berättelsen ska bli lika bra som förut. Men jag ska göra mitt bästa för att få ett hyfsat avslut på den här novellen.
Nu måste jag fråga er vad ni vill. När den här novellen är slut, vill ni då ha fler? Om jag har bättre uppdatering än vad jag haft udner sommaren?? grejen är den, att det blir INTE några Biebernoveller. och anledningen till det är rätt privat. Isf kan det bli "fan-noveller", fast med andra kändiskillar än Justin? har skrivit några kladdar till Tom Felton (åh, LÖW på honom) noveller och börjat på en... Harry Potter... Dock är den sistnämnda en slash.... Och en fanfic, alltså en novell som bara handlar om de riktiga karaktärerna i Harry Potter.
Ni får bestämma vad ni vill. Och vad ni än säger så kommer det några fler kapitel på 'favorite girl'!!!
Kapitel Sjuttiofem!!
Förra Kapitlet: Filmen var väldigt ointressant, någon blandning av Pirates of the Caribbean och Twilight. Dessutom var den på engelska utan text (såklart) och jag orkade inte alls hänga med. Ska jag vara ärlig så förstod jag inte ett ord i hela filmen, men om det var för att jag inte anträngde mig eller för att det helt enkelt var svårt kunde jag inte avgöra.
När eftertexterna tillslut rullade framför oss och ljuset tändes hade jag tänkt igenom hundra gånger vad folk skulle säga om vårt twittrande, men inte kommit fram till någonting. Det var en liten, ensam fjäril som fladdrade runt i min mage, istället för de tusentals som varit där inför det här, bion. Det hade inte riktigt uppfyllt mina förväntingar hittills. Vi reste oss och Justin tog genast min hand.
- Vad tyckte du? Frågade han mjukt.
- Eeeeh... Jadu, det var väl kanske inte världens bästa film.
Han skrattade och började dra med mig mot utgången. På vägen pratade han med flera stycken, och verkade ha hur mycket som helst att diskutera om filmen. Jag ansträngde mig för att varken se uttråkad eller nervös ut. När vi väl kommit ut i entrén igen ökade antalet fjärilar i min mage med kanske tusen. Rummet var nämligen proppfullt med journalister redan nu, och flera av dem verkade vara här för att prata med oss. oss. Inte Justin, utan oss. Jag svarade på vad jag hette, vart jag kom ifrån, hur länge vi känt varandra och om det var sant att vi hållit vårt förhållande hemligt i flera veckor. (Ruth Persson. Sverige. Ungefär en månad. Verkligen inte.). Dessutom verkade det som att alla var väldigt angelägna att få en intervju med oss. Justin lyckades på något sätt ta oss igenom rummet utan att jag svimmade. Tillsist hamnade vi i ett hörn, precis bredvid ingången, med en liten, ettrig journalist från någon stor tidning.
- Snälla, jag upprepar, snälla, jag vet att du ska föreställa ledig, Bieber, men en enda intervju kan ni väl ställa upp på? Persson, vad säger ni om en intervju?
(Hon tilltalade mig med efternamn. Och sa ni. herregud.)
- Alltså.. Jag åker hem imorgon.
- Då är det ju ännu viktigare! Ni kan ju inte förvinna in i skuggorna nu, när vi just upptäckt er!
På något sätt lyckades hon övertala oss om en intervju dagen efter, och sedan tryckte vi oss ut. Till och med Justin verkade lite stressad när vi halvsprang förbi fotograferna - han log mot kamerorna, men stirrade stint på bilen och höll nästan obehagligt hårt i min arm.
Vi ökade succesivt tempot och när vi var framme vid limon rusade vi nästan. Handlöst fick vi kasta oss in i den och trasslade ihop oss rätt rejält. Först låg jag stilla och andades, försökte känna efter om jag verkligen överlevt, men sen kände jag något mjukt och varmt på halsen. Justins läppar. Våra ben var ihoptrasslade och min ena hand låg fastklämd mellan hans ben. Jag rodnade genast när jag upptäckte det och försökte dra bort den. Han slutade genast kyssa min hals och drog ner sin egen hand, höll kvar min.
- Hrm, hrm.
Jag ryckte genast till, hade helt glömt att vi var i en bil och inte för oss själva.
- Jag vill nog helst inte att ni gör sånt där när jag sitter två decimeter bort, tack.
Generat bände jag mig loss från Justin och satte mig upp, bara för att upptäcka att Justin lyckats dra ner dragkedjan på min klänning så att hela min BH syntes. Jag kastade ett snabbt ögonkast på Scooter, som verkade studera mig snabbt en sekund. Sedan flinade han mot mig och höll händerna för ögonen som att han lekte tittut med en bebis. Jag log snett och började dra upp dragkedjan igen. Justin var plötsligt sådär nära och började hjälpa mig. Jag viskade svagt åt honom.
- Vart har Scooter varit? Var han också på filmen?
- Ja, det tror jag. Jag såg honom nog inte en enda gång, förresten.
I nästa sekund slets bildörren upp igen och Dan hoppade in.
- hej, mina favoriter!! Sa han och garvade.
- Hej Dan, sa vi lugnt.
Justin och Dan var två ögonblick senare mitt i en väldigt djup diskussion om filmen, som de båda verkade ha gillat. Jag drog fram min mobil och hittade inte mindre än femton sms. Tolv av dem var från Fanny.
Fanny 18.54; OMG är ni TILLSAMMANS!?!? herregud varför har du inte sagt nåt!? ÄR EXTREMT HYPER JUST NU
Fanny 19.01: SVARA DÅ, VAD GÖR NI NUUUU!
Fanny 19.10: SVARAAAAA, OCH HÄLSA JUSTIN BIEBER FRÅN MIG!!
Så fortsatte det i nio sms till. Hyper var helt klart rätt ord att beskriva Fanny på.
Förlåt för att det dröjt. Och tyvärr kommer det fortsätta göra det.. Ska ju bort nu en vecka. Men jag har en reservplan! MEN, vad tycker ni om det här?
Hur ligger vi egentligen till??
Inte helt med
Kapitel Sjuttiofyra!
Förra Kapitlet: Jag försökte desperat minnas vad det var för film vi skulle se, men kunde inte låta bli att lägga märke till alla blickar vi fick när vi gick genom folkmassan. Han med armen om mig, tydligt beskyddande.
Även biosalongen var mycket mer exklusiv än vad jag var van med från Sverige. Istället för stolar i rader var det bekväma tvåsitssoffor. Justin lutade sig fram och pratade med ett par framför oss - jag märkte inte mer än att båda var mörkhåriga, för bredvid mig (alltså, i soffan bredvid vår, någon meter bort) satt Ulrik Munther. Jag stirrade en stund på honom, hade ingen aning om att han gled runt på filmpremiärer i New York. Han satt bredvid någon kille i samma ålder, antagligen en kompis. Plötsligt vred han sig runt och tittade rakt på mig. Jag rodnade genast.
- Hey! Sa han och log snett. Jag visste inte vad jag skulle säga, och svarade intelligent på svenska.
- Hej.. Han tittade på mig och såg ut att tänka koncentrerat två sekunder.
- Är du svensk? Sa han sedan och log.
- Japp. Sa jag och nickade. Svenskan kändes lite stel.
- Hej! Ulrik Munther. Sa han och räckte fram handen. Jag tog den.
- Ruth Persson.
- Och vad gör du här? Sa han nyfiket och verkade inte riktigt märka vem jags att bredvid.
- Ehrm.. Jag är med Justin. Jag gjorde någon liten nick åt hans håll.
- Jaha! Är ni typ.. Tillsammans?
Jag rodnade, igen, och ryckte på axlarna.
- Jag vet inte riktigt, tror det.
- Bra jobbat, antar jag! Sa Ulrik och skrattade.
- Vem är... det där, då? Jag rynkade pannan lite vid mitt kanske opassande ordval.
- öööh.. Alltså, folk tror att det är min bästis men egentligen är vi lite mer.
Jag stirrade på honom två sekunder. Hade Ulrik Munther just erkänt för mig att han var bög?
- Jaha... Okej.. Vad trevligt, antar jag.
Han skrattade igen.
- Alltså, vi är bröder. Det är väl lite mer än vänner?
Jag andades lättat ut och skrattade lite.
- Ja.. det är det väl!
Våra blickar hakade fast dig i varandra två sekunder för länge, och jag märkte plötsligt hur tyst det blivit bakom mig. Justin hade slutat prata med paret framför oss.
- Vet du Ruth, jag kan faktiskt ta ditt nummer. Ifall jag skulle behöva prata med någon svensk som inte är min brorsa, menar jag.
Vi bytte snabbt nummer. När jag vände mig om tittade Justin på mig med något ovanligt hårt i blicken.
- Jaha, här säger jag att jag älskar dig och det första du gör är att hitta någon svensk att hänga med istället?
- Snälla Justin.. Det var Ulrik. Jag blev lite starstrucked, okej?
- Det blev du inte när vi träffades.
- Jag har ju förklarat det där. Jag drog en djup suck, samtidigt som mitt hjärta fladdrade oroligt.
- Hade du hellre velat att jag stirrat på dig i ett halvår tills du fick kasta ut mig med huvudet före?
Äntligen blev hans ögon som vanligt. Jag satte mig genast närmre och drog upp knäna mot hakan.
- Kanske inte. Ni verkade bara väldigt intima.
Jag skrattade högt. Lite för högt, kanske, eftersom flera stycken vände sig om och tittade på mig.
- Intima? Om det där är intimt enligt dig, vad är då grejerna vi gör med varandra?
Han lös upp och skrattade lågt. Minnesbilder från våra ”aktiviteter” i Stratford fladdrade förbi, och jag fnittrade till. I nästa sekund släcktes lamporna och filmen började.
Jag kände mig inte helt vaken. Filmen var väldigt ointressant, någon blandning av Pirates of the Caribbean och Twilight. Dessutom var den på engelska utan text (såklart) och jag orkade inte alls hänga med. Ska jag vara ärlig så förstod jag inte ett ord i hela filmen, men om det var för att jag inte anträngde mig eller för att det helt enkelt var svårt kunde jag inte avgöra.
Sorry för den orelevanta bilden, och ett ganska kort kapitel. MEN: Vad tycker ni? Jag känner mig förresten väldigt peppad med novellen just nu, har massor med roliga grejer jag vill ska hända. Har ni några egna idéer på vad som ska hända eller vilka kändisar de ska träffa får ni säga till! Jag är ganska dålig på att komma på kändisar som ska vara med osv.
